Rundbladsbjörnbär, Rubus vestitus

Bilderna ovan är tagna precis söder om återvinningsstationen på Siegsburgsvägen i Falsterbo den 31 maj 2006.

Rundbladsbjörnbäret är exklusivt för Skåne om man ser till den svenska utbredningen. Kärnområdet ligger i nordväst, framför allt på Söderåsen, men på senare år har arten hittats även på Falsterbonäset, vid Hofterup och på en plats i nordostskåne.
Rundbladsbjörnbäret har två färgvarianter, en vitblommig (den inhemska formen) och en införd rosablommig.

Som namnet säger har arten typiskt ett mer eller mindre runt uddsmåblad. Bladets spets är typiskt mycket kort och tydligt avsatt. Bladen är oregelbundet och ganska grovt tandade och tänderna har en tendens att peka åt olika håll, även om de inte gör det så uttalat som hos den nära släktingen pyramidbjörnbär.

Den kraftigt håriga, ofta vinröda, årsstammen är en av rundbladsbjörnbärets mest typiska karaktärer (plantorna på bilderna ovan är unga varför en del av dem fortfarande har en mestadels grön stam). Ett fåtal oskaftade glandler kan finnas på den, men de är normalt svåra att se genom behåringen. Taggarna är också typiska: långa, smala, raka eller lätt böjda och mycket vassa. De sitter oftast tätt på stammen.

På den vänstra bilden i andra raden ovan syns rundbladsbjörnbär till vänster och armeniskt björnbär till höger. Jämför bladens form och stammens färg på dessa unga exemplar. Redan så här tidigt på säsongen kan man ana sig till vilken jätte det armeniska björnbäret är.

"Kilbjörnbär", Rubus silvaticus

Alf Oredsson föreslår att den här arten, som är ny för Sverige, skulle kunna kallas för kilbjörnbär efter småbladens smala bas i sin artikel i Botaniska Notiser 2/2004. Den är än så länge känd från två lokaler i Ljunghusen, Vellinge kommun: korsningen mellan Sahléns väg och V Fågelvägen och längs den gamla banvallen i samhällets nordvästra hörn. Bilderna kommer från den förstnämnda lokalen.

Arten är storvuxen och växer i höga buskage, inte olikt armeniskt björnbär (R. armeniacus). Bladen är femtaliga och småbladen ganska smala, uddsmåbladet bredast ovan mitten. Bladets ovansida är nästan kal och undersidan har kamhår längs nerverna. Småbladens tandning är relativt beskedlig och mer eller mindre regelbunden.
Stammen är ganska grov och i de flesta fall kantig. Den är täckt med korta utstående hår men saknar glandelhår. Taggarna är ganska korta och tunna, raka eller svagt böjda, bakåtvinklade och sitter tätt, i vissa fall mycket tätt.
Blomställningen är mycket tätt hårig och taggarna där svagt böjda. Bären består av ganska få, stora delfrukter.

Arten påminner med sina stora blad med gröna undersidor till viss del om skuggbjörnbär (R. sciocharis) som finns i Höllviken någon kilometer österut, men skiljs bland annat på den tätt taggiga stammen, på de nästan kala bladovansidorna och på det högvuxna växtsättet.

Rostbjörnbär, Rubus pedemontanus

Rostbjörnbäret är sällsynt i Skåne. En plats där det dock är rätt vanligt är i skogarna väst och nordväst om infarten till Tjörnedala, mellan Vik och Baskemölla på Österlen. Där växer det i flera fina bestånd i vägkanterna och ut i den glesa skogen. Bilderna togs i slutet av december 2006 en dag när solen inte ville titta fram, så ljuset var inte bra.

Arten är en av landets mest lättbestämda. Växtsättet är krypande och bestånden är mattbildande på skogsgolvet.
Bladen är i stort sett enbart tretaliga, något som skiljer den från nästan alla andra svenska arter. Småbladen är nästan likstora och uddsmåbladet är ovalt med en smal, tydligt avsatt spets. Bladen är styvt håriga både ovan och under.
Stammen är helt översållad med glandelhår och raka smala taggar av olika storlekar. Inga taggar är särskilt stora och taggar och glandelhår övergår gradvis i varandra, något som skiljer till exempel från raspbjörnbär (R. radula) där både taggar och glandelhår är enhetligt långa och väl skiljda från varandra.

Kryp- eller äkta björnbär?

Bilderna: krypbjörnbär till vänster, äkta till höger.
En bra början när man har hittat en björnbärsplanta är att försöka avgöra om det är ett krypbjörnbär eller ett äkta björnbär man har framför sig för att skära ner antalet möjliga arter.

Grupperna har några karaktärer som generellt skiljer sig åt:

Översta bilderna: Krypbjörnbären har mestadels kortare skaft på småbladen, vilket gör att bladen ofta överlappar varandra som på bilden. De äkta björnbären har i de allra flesta fall tydliga skaft på småbladen, även de två bakersta, vilket ger ett öppnare helhetsintryck.

Bilderna i mitten: Krypbjörnbären har en längsgående ränna i bladskaftet (det som går från stammen till den punkt där de 5 småbladen grenar sig. Hos de äkta björnbären saknas denna ränna i de allra flesta fall.

Nedersta bildparet: Stiplerna - de två bladlika utskotten vid basen av bladens skaft - är ganska brett lansettformade hos krypbjörnbären. Hos de äkta björnbären är de normalt trådlikt smala.

Bilderna: alla krypbjörnbärsbilder i vänstra raden föreställer slesvigbjörnbär (R. slesvicensis). De två översta bilderna i högra raden är klobjörnbär (R. lindebergii) och den nedersta armeniskt björnbär (R. armeniacus).

Pyramid & Slesvig

Ännu två arter har fått presentationer; pyramidbjörnbär och slesvigbjörnbär.

Pyramidbjörnbär, Rubus pyramidalis

Senhöst nära Farhults kyrka, en av artens få lokaler i landet. Mörkt och inga blomställningar - det här behöver kompletteras.

Arten är en riktig krypare som snarare växer i slingor än är mattbildande.
Bladen är ganska mörkt gröna ovan, blanka med en aning behåring framför allt nära kanterna och gröna under med ljusare kamhår längs nerverna. Bladens kanter är oregelbundet dubbelsågade med varierande stora och små tänder, vissa så oregelbundet formade att de ser ut att vara sönderklippta med en sax. Uddsmåbladet är smalt ovalt med en tydligt avsatt, ganska smal spets.
Stammen är ljusgrön med vinröda skiftningar och jämnt men ganska glest hårig. Taggarna är övervägande röda och rätt smala med en vidgad bas. Flertalet är mer eller mindre raka och snedställda, men även lätt böjda taggar förekommer. Taggarna på bladskaftet är kraftigt böjda, de påminner om de hos klobjörnbär (R. lindebergii).

Slesvigbjörnbär, Rubus slesvicensis

Bilderna tagna i Höllvikens östra delar, september 2006.

Krypbjörnbär (sektionen Corylifolii) är riktigt svåra att skilja åt i många fall, en stående rekommendation när det gäller dem är Ulf Rydes bestämningsnyckel med massor av scannade bilder och välskriven, lättbegriplig text [länk].
Den här inkomna arten är dock lättbestämd när den blommar, den är nämligen det enda svenska krypbjörnbäret som har vita blommor och rosaröda stift, se bilden ovan.
En annan karaktär som arten inte delar med särskilt många andra är att taggarna på stammen är av olika storlek. På stammen sitter också en del rejält långa glandelhår.
Bladen är ganska ljust gröna både ovan och under och är 5-taliga. Som med många andra krypbjörnbärsarter är de också kompakta, småbladen överlappar varandra tydligt. Tandningen är ganska djup och dubbelsågad. Växtsättet är lågt krypande, nästan mattbildande.

Bilderna ovan är tagna på Ljungåsvägen, cirka 500 meter söder om infarten norrifrån. Plantorna är spridda över ett ganska stort område där de växer tillsammans med armeniskt björnbär (R. armeniacus).

Björnbär på hela webben...

Hade väl inte tänkt när den här bloggen drog igång att den skulle få någon direkt uppmärksamhet, men det tog bara en dryg vecka så dök den upp som omnämnd i ett av de övre inläggen på förstasidan på knuff.se [länk], skrivet av Johan Larsson på knuff. Björnbärsbloggen fick tjäna som exempel på nischade bloggar som riktar sig till ett intresserat fåtal till skillnad från bredare bloggar som blir lästa av tusentals. Kul och inte så lite oväntat!

3 nya + uppdatering

Slokbjörnbär, skogsbjörnbär och åsljungabjörnbär har nu egna sidor.
2 bilder på engelskt björnbär har tillkommit, en översiktsbild och en bild på blommor.

Slokbjörnbär, Rubus flaccidifolius

Slokbjörnbäret beskrevs som ny art för Sverige så sent som 2003. Men redan tidigare hade arten funnits i ett herbarium och med hjälp av det kunde det återfinnas och beskrivas. Arten växer i skogen öster om kyrkan i Billesholm, Skåne, i minst ett ganska stort bestånd. Bilderna är från augusti 2006.

Bland de svenska arterna är arten närmast släkt med rostbjörnbär (R. pedemontanus) och delar några karaktärer med den som skiljer paret från de flesta andra svenska arter: det krypande växtsättet, de framför allt tredelade bladen och det korta skaftet på uddsmåbladet.
De båda arterna skiljer sig åt bland annat på slokbjörnbärets omvänt äggrunda uddsmåblad med långt utdragen spets (rostbjörnbärets är ovala med en väl definierad men kort spets) och kanske även på stammens beväpning: rostbjörnbäret [länk] kan möjligen ha tätare taggar, på många bilder ger den ett mer "ostädat" intryck. Det är dock en svårbedömd karaktär.